Vi har nyckeln
De flesta av oss, även jag, går hela tiden och längtar, längtar efter något som ska ske; antingen inom en snar framtid eller lite längre fram i tiden, men vi vet ändå att det kommer ske. Hur många längtar inte i denna iskalla vintertid efter lite sol och bad på en vit sandstrand vid havet? Just den där vetskapen eller förhoppningen om att det kommer ske gör oss så glada och många gånger hjälper det oss i vardagen; vi orkar med allt urtrist plugg i skolan, vi orkar ta oss ut i kylan även fast det tar emot och vi faktiskt mycket hellre skulle sitta inne under en varm filt, dricka en kopp varm choklad och kolla på en romantisk komedi. Det får oss helt enkelt att orkar mycket av det som vi antagligen annars bara skulle skita i. Men ibland blir det för mycket. Vi glömmer bort nuet, vi blickar bara frammåt på det som hända skall, glömmer allt som är här och nu; vi glömmer bort att LEVA livet. Leva, leva LEVA.
Tänk så dör du om 1 år? Eller ja kanske om bara en vecka? Eller varför inte imorgon eller om bara någon timme? Många tänker nog dessa tankar, ja uppenbarligen jag eftersom att jag sitter och skriver om detta ämne. Men tänk till, tänkt till på riktigt, inte bara på låtsas som alla andra. Du vet, tänker men gör något annat. Visst jag ser fram emot studenten som en galen tok, hur kul kommer inte det bli liksom (partyparty, flytta hemmifrån, lära känna nytt folk och ta det första riktiga steget in i vuxenivet, kan det bli så mycket roligare?). Gaah nu längtar jag ju bara ännu mer, men nej. Jag får inte låta det ta över min vardag. Jag måste leva nu också, nu Nu NU!
Jag menar inte att det är något fel på att ha saker att se fram emot, för det behöver alla. Självklart underlättar det för alla under de stunder livet är lite mer jobbigt än vanligt. Vi måste bara hitta ett läge, ett läge där vi inte låser oss fast, du vet som en liten stackars kanin i en bur? För många gånger beter vi oss just som den lilla kanin, som sitter där inlåst. Skillnaden är bara att den inte kan göra något åt det; vi människor fungerar annorlunda. Vi, du och jag och alla andra människor här på jorden har nyckeln till låset, vi kan låsa upp det när som helst, låsa upp det och ta vara på livet och leva varje dag som om det vore våran enda och sista. Vi behöver inte hoppas på att låset ska falla i sär, eller att någon dum idiot ska bryta upp det. Nej det är upp till var och en, upp till dig och mig när vi väljer att öppna det. För vissa blir det låst förevigt, för andra har det aldrig varit låst; vissa kanske väljer att låsa upp det inom en snart framtid? Det är helt enkelt upp till var och en. Men med nyckeln i handen, varför lämna det låst?
