Lovelilove
Nästan alla har någon gång upplevt hur det är att vara kär. Hjärtfrekvensen ökar, handflatorna blir svettiga, man rodnar och man tappar bort det vanliga rationella jaget. Under förälskelsen tänker man nästan oavbrutet på den person man är förälskad i och man blir blind och döv för allt annat i omgivningen. De flesta har också upplevt att passionen efter ett tag minskar och att vardagen sakta tar vid igen.
Också kärlekens förlopp kan följas i hur halterna av olika hormoner och transmittorsubstanser ökar och minskar. Kärleken kan delas in i två faser, förälskelsefasen som för oss samman och kittingsfasen som hjälper oss att hålla ihop tillräckligt länge för att den eventuella avkomman ska hinna växa upp. Kärlekens örlopp skiljer sig inte mellan homo- och heterosexuella även om den evolutionära betydelsen är att säkra avkommans överlevnad.
Passionen börjar i hjärnan där halterna av dopamin, noradrenalin och fenyletylamin ökar. Dessa är "må bra-substanser". Noradrenalin verkar även allmänt uppiggande, höjer hjärtfrekvensen och minskar sömnbehovet. Serotonin fungerar normalt bl.a. som dämpare av oro ångest. En del menar att den lägre serotoninnivån delvis kan förklara att förälskelsen ibland inte kan gränsa till galenskap. Under förälskelsen stimuleras också nybildningen av nerver.
Efter en tid - högst två, tre år - brukar förälskelsefasen gå över, vare sig man vill det eller inte, och halterna signalämnen i hjärnan återgår till normal nivå. Minskningen av förälskelsesubstanserna kompenseras av att halten av hormonerna oxytocin och ADH ökar. Dessa hormoner förstärker känslan av trygghet och hjälper därför till att kitta samman paret och att öka känslan av trygghet - men de är också viktiga för den sxuella tillfredsställelsen. Halterna av hormonet oxytocin och transmittorsubstansen endorgin (den kroppsegna morfinliknande transmittorsubstansen) ökar vid fysisk beröring, så även efter många år förstärker fysisk beröring känslan av samhörighet.
Också kärlekens förlopp kan följas i hur halterna av olika hormoner och transmittorsubstanser ökar och minskar. Kärleken kan delas in i två faser, förälskelsefasen som för oss samman och kittingsfasen som hjälper oss att hålla ihop tillräckligt länge för att den eventuella avkomman ska hinna växa upp. Kärlekens örlopp skiljer sig inte mellan homo- och heterosexuella även om den evolutionära betydelsen är att säkra avkommans överlevnad.
Passionen börjar i hjärnan där halterna av dopamin, noradrenalin och fenyletylamin ökar. Dessa är "må bra-substanser". Noradrenalin verkar även allmänt uppiggande, höjer hjärtfrekvensen och minskar sömnbehovet. Serotonin fungerar normalt bl.a. som dämpare av oro ångest. En del menar att den lägre serotoninnivån delvis kan förklara att förälskelsen ibland inte kan gränsa till galenskap. Under förälskelsen stimuleras också nybildningen av nerver.
Efter en tid - högst två, tre år - brukar förälskelsefasen gå över, vare sig man vill det eller inte, och halterna signalämnen i hjärnan återgår till normal nivå. Minskningen av förälskelsesubstanserna kompenseras av att halten av hormonerna oxytocin och ADH ökar. Dessa hormoner förstärker känslan av trygghet och hjälper därför till att kitta samman paret och att öka känslan av trygghet - men de är också viktiga för den sxuella tillfredsställelsen. Halterna av hormonet oxytocin och transmittorsubstansen endorgin (den kroppsegna morfinliknande transmittorsubstansen) ökar vid fysisk beröring, så även efter många år förstärker fysisk beröring känslan av samhörighet.
Kommentarer
Trackback
