haannaelisabet

vad haller jag pa med? Aker fran andra sidan jorden for att vara hemma i en vecka. Galet. Nu borjar jag inse hur mycket alla har hemma betyder for mig. Jag hade glomt bort kanslan av narhet, trygghet och sakerhet. Ligger i min sang och panikar sonder for tillfallet. Jag ar radd. Sa mycket nya ansikten jag har sett, sa manga nya personer jag lart kanna, sa mycket jag upplevt. Sa manga av de jag lart kanna kommer jag dock aldrig mer fa se igen. Jag hatar att saga hejda till folk, folk som jag alskar. Mitt huvud kan inte ta in och inse, forsta att vissa av dom ar folk man aldrig mera i sitt liv kommer fa mojligheten att traffa igen. Aldrig. Sa mycket man delat, sa mycket kul man haft ihop och helt plotsligt aldrig aldrig mer. Folk forandras, folk glommer, tiden gar vidare. Ibland onskar jag bara att jag kunde spola tillbaka tiden och fa chansen att ateruppleva sma underbara stunder, stunder som ha paverkat vem jag har blivit idag, stunder som jag alltid kommer minnas. For egentligen glommer vi val aldrig bort? Visst finns det val alltid nagonstans inom oss?