Lika snabbt som min bulle och hennes muffin var slut sa hade vi bestamt oss.
Tiden gar sa himla fort, gor den inte? 5,5 manader? Vart tog den tiden vagen?Det kanns som om det var veckan innan jag akte. Veckan med alla avsked och tarar, veckan med kanslan av en panikslagen overklighet, veckan som satt punkt for mycket i mitt liv. Jag inser nog fortfarande inte att jag verkligen ar i Australien, att jag verkligen vagade ta steget. Jag minns nar stina fragade mig "vill du fortfarande aka till australien?" Och lika snabbt hade vi bestamt oss for att ta en fika pa stan. Lika snabbt som min bulle och hennes muffin var slut sa hade vi bestamt oss, i september aker vi till Australien.
Vem drommer inte om att resa ut och se varlden? Men for hur manga forblir inte det enbart en drom? Jag sager inte att det ar nagot fel med drommar, for drommar har vi alla och drommar ar nagot vi behover for att orka ta oss frammat i livet. Men det finns sa manga som har mojligheten, sa manga som kan resa ivag bara de vill; bara de vagar ta det dar forsta steget. Jag vet att steget kan kannas gigantiskt stort, det gjorde det for mig. Hur skulle lilla jag, lilla fega Hanna klara av att ge sig ivag sa langt bort, sa lange utan mammsi? Hur skulle klumpiga Hanna kunna halla reda pa sina saker, hon som tappar bort sina nycklar minst en gang i manaden, som maste fraga mamma efter allt? Tro det eller ej. Man utvecklas enormt mycket person och aven om det fran borjan kanns som en omojlighet sa klarar man av det.
Jag minns forsta natten i Sydney, jag grat mig till somns, saknade min familj och mina vanner enormt mycket. Kanslan av att veta att man inte skulle kunna se dem pa 8 manader hogg i brostet. Tanken var bara sa absurd. Men efter nagra dagar, kanske 3 eller 4, sa borjade man vanja sig och helt plotsligt var saknaden av allt och alla nastan som bortblast. Det kanske later hemskt, men man har hela tiden haft sa mycket annat att tanka pa, allt har varit sa nytt och spannande att tiden bara inte har funnits dar, tiden till saknad.
Nu efter 5,5 manader sa har allt blivit till en vana. Att bo i Perth, jobba pa ett cafe 5 dagar i veckan, aka till stranderna och ga ut pa helgerna och standigt ga till sangs i samma rum som 20 andra backpackers har nu blivit till min vardag. Det kanns helt naturligt och jag stromtrivs. Det ar sa har jag vill leva, kunna gora det jag vill, nar jag vill och bara ta alla spontana beslut. Jag alskar det, jag kanner mig fri for forsta gangen i mitt liv. Fler borde verkligen ta chansen att ut och resa, det gar inte att beskriva eller hitta nagra ord for vad ni gar miste om, men jag lovar, om ni bara vagar te steget sa kommer ni forsta vad jag pratar om, ni kommer fa den basta tiden i era liv.
Vem drommer inte om att resa ut och se varlden? Men for hur manga forblir inte det enbart en drom? Jag sager inte att det ar nagot fel med drommar, for drommar har vi alla och drommar ar nagot vi behover for att orka ta oss frammat i livet. Men det finns sa manga som har mojligheten, sa manga som kan resa ivag bara de vill; bara de vagar ta det dar forsta steget. Jag vet att steget kan kannas gigantiskt stort, det gjorde det for mig. Hur skulle lilla jag, lilla fega Hanna klara av att ge sig ivag sa langt bort, sa lange utan mammsi? Hur skulle klumpiga Hanna kunna halla reda pa sina saker, hon som tappar bort sina nycklar minst en gang i manaden, som maste fraga mamma efter allt? Tro det eller ej. Man utvecklas enormt mycket person och aven om det fran borjan kanns som en omojlighet sa klarar man av det.
Jag minns forsta natten i Sydney, jag grat mig till somns, saknade min familj och mina vanner enormt mycket. Kanslan av att veta att man inte skulle kunna se dem pa 8 manader hogg i brostet. Tanken var bara sa absurd. Men efter nagra dagar, kanske 3 eller 4, sa borjade man vanja sig och helt plotsligt var saknaden av allt och alla nastan som bortblast. Det kanske later hemskt, men man har hela tiden haft sa mycket annat att tanka pa, allt har varit sa nytt och spannande att tiden bara inte har funnits dar, tiden till saknad.
Nu efter 5,5 manader sa har allt blivit till en vana. Att bo i Perth, jobba pa ett cafe 5 dagar i veckan, aka till stranderna och ga ut pa helgerna och standigt ga till sangs i samma rum som 20 andra backpackers har nu blivit till min vardag. Det kanns helt naturligt och jag stromtrivs. Det ar sa har jag vill leva, kunna gora det jag vill, nar jag vill och bara ta alla spontana beslut. Jag alskar det, jag kanner mig fri for forsta gangen i mitt liv. Fler borde verkligen ta chansen att ut och resa, det gar inte att beskriva eller hitta nagra ord for vad ni gar miste om, men jag lovar, om ni bara vagar te steget sa kommer ni forsta vad jag pratar om, ni kommer fa den basta tiden i era liv.
Kommentarer
Trackback
